Hej!

Ja då har jag skapat min första blogg, startdatum 3 Januari 2014 och slutdatumet blir den 31 December 2014. Anledningen till att jag skapar denna är många, bl a mina tankar ikring vardagen, hur är det att vara ungdom och hur fungerar skolan när det gäller mobbing - vad är mobbing ? 

Kanske blir det en uppföljning 2015 men det får visa sig när 2014 är klart. Jag tillägger att jag INTE är en ungdom utan en helt vanlig kvinna i sin enkelhet och som vill dela med sig av sina tankar och känslor. Jag välkomnar för tips, ideer och annat positivt som kan lyfta upp vardagen :)

Jahapp, hur gör man nudå...hur ska jag börja.....kikar ut genom köksfönstret..det är grått och trist...inte ens snö ute..och det ska vara vinter??....brrr...det känns råkallt, behöver värmen och solen. Har suttit och tittat på resor till varmare länder ett tag..drömt mig bort...Vill åka NU...men vardagen slår tillbaka, pengar..javisstja...jag måste ju kanske spara till det...jag tror jag tar en varm kopp kaffe och klurar på saken.

mmm...det var gott med kaffe :) värmde lite i alla fall.

Satt och lyssnade på en ungdom igår.....känner sig ensam, umgås inte med kompisar, ingen vill göra nått med mig och om jag inte föreslår ngt som egentligen ingen är intresserad av så kommer inget att hända. Skolan är ett helvete, jag sitter oftast ensam om jag själv inte går fram. Ingen frågar mig om jag vill göra något utan jag måste fråga och då kommer det en massa ursäkter som att t ex jag orkar inte, jag har ont, osv....

Hur hjälper man en sån kille och hur får man skolan att reagera som ideligen hävdar att det inte är ngr bekymmer och väljer att blunda ?? Jag blir ledsen i själen av att höra sånt. Jag kallar det mobbing jag...den värsta sorten..Önskar jag kunde göra ngt men vet inte riktigt hur....tanken av att maila skolans ledning och berätta kommer ju på automatik....men kommer dom att lyssna ?? och om dom gör det - vad finns det för åtgärder att ta till...Ingen ska behöva känna sig ensam.....:(

Man kanske ska försöka ta livet av sig sa han..fast överleva....då kanske det händer ngt...och hur ont i hjärtat gjorde inte det att höra....det ska inte behöva hända så drastiska saker innan nån reagerar :(

Och om man försöker ta livet av sig vet man ju inte om man överlever - nej just det ! Det värsta tänkbara!!

ska klura lite på saken hur man går tillväga jag. återkommer.

I övrigt önskar jag alla gott!

Suzz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att känna sig oönskad och inte sedd måste vara fruktansvärt. Att inte någon bryr sig och erbjuder dig att vara med eller bli inbjuden till olika aktiviteter. Att vara osynlig helt enkelt. Bara för att man inte ser ut som alla eller kanske inte dela...